Visst kan det kännas som att hösten är ett enda långt snorande? Man har precis klarat av en förkylning så kommer nästa. För det mesta är det väl bara att försöka hantera och ta hand om symtomen, vila och kurera sig så gott det går. Men finns det något sätt att förhindra eller åtminstone göra det litet svårare för virusarna att få fäste?

Ja, en del kan man faktiskt göra, undersökningar har visat att god handhygien, att helt enkelt tvätta händerna ofta gör att man förhindrar smitta avsevärt. Att låta barnen vara hemma från dagis under de första dagarna när förkylningen bryter ut och är som mest smittsam är också en bra regel, om alla följer den vill säga Att sedan äta bra och sova ordentligt hjälper förstås också kroppens immunförsvar.

MAM har också försökt dra sitt strå till stacken för att göra det litet enklare med hygienen, det gäller bland annat napparna. Särskilt i förkylningstider är det bra att sterilisera napparna litet extra. Då finns det ett enkelt hjälpmedel, MAM:s steriliseringbox, förpackningen som napparna ligger i när man köper dem är inte bara en praktisk förvaringsbox utan också ett hjälpmedel för att hålla napparna rena och fräscha! Genialt i förkylningstider! Här är en länk till en film där vi visar hur man steriliserar MAM-nappar i den nya boxen. http://www.youtube.com/watch?v=gk7M7ejrJE8&feature=relmfu

Hur tänker du i förkylningstider, har du några tips på hur man håller sig själv och barnen så friska som möjligt? Kommentera gärna här på bloggen, på Facebook eller maila till

 

Idag publicerar vi ett gästinlägg av journalisten .

Som en av få pappor i min umgängeskrets händer det då och då att någon frågar mig hur det känns att vara pappa. Svaret kan variera, men det finns ett specifikt tillfälle då mina känslor som just förälder är som tydligast – när min dotter är sjuk.

Min snoriga dotter

Det framkallar en av ändå ganska få känslor som kan vara svår att definiera för någon som inte är förälder, men som samtidigt troligtvis känns igen hos alla som är det. En känsla av empati och enorm maktlöshet.

Det är en märklig känsla, en som jag inte hade väntat mig. Visst, jag hade kanske kunnat tänka mig att man skulle känna mycket när ens barn var utsatt, men inte på det där helt överväldigande sättet som man gör. Även det minsta förskolesnor hos min dotter kan göra ont i mig när jag ser henne sova oroligt på natten. För att inte tala om när hon är riktigt sjuk och har feber. När hennes vanligtvis så pigga och livfulla jag knappt orkar gå upp ur sängen.

För mig är det även en av de stunderna som på något sätt har hjälpt till att definiera mig som pappa. Att ta hand om någon så helhjärtat och innerligt är något jag aldrig gjort tidigare. Gullandet, alla kramar och de konstanta “såja älskling, det blir bättre”. Det var både lite ovant och främmande, och kom samtidigt som något helt självklart. Ibland känns det som om det är där en del av kärnan i föräldraskapet ligger.

Nu har min dotter aldrig varit allvarligt sjuk, vilket jag är innerligt tacksam för. Men det hindrar mig ändå inte från att ligga uppe på nätterna och oroa mig konstant. Jag skulle ju vara den här chillade pappan som inte lät några skrapsår eller bulor på huvudet stoppa henne från att upptäcka världen. Men så står hon där på soffkanten och försöker hoppa till en kudde två meter bort. Helt plötsligt visas min sanna föräldrapersonlighet. Samma personlighet som konstant försöker hindra henne från det här roliga med att slicka på alla stenar hon hittar på gården.

Men allt det där hör väl till att vara förälder. Det som definierar föräldraskapet som sagt. Att både visa världen och alla dess möjligheter, men samtidigt vara den trygga hamn som alltid finns där när hon behöver det. Även om det bara handlar om att trösta henne när hon är förskolesnorig.

 

I Sverige har vi ett bra utbyggt barnhälsovårdsprogram. På de flesta BVC (barnavårdscentral) ingår ett hembesök av en BVC-sjuksköterska i samband med barnets fördelse. En första presentation av den förmån som finns för alla familjer. Det första besöket följs sen av regelbundna besök på BVC där kontroller görs av barnets utveckling, vaccinationer och information om barn och hälsa ges.

Men BVC gör så mycket mer än så och det är ofta andra yrkeskategorier förutom sjuksköterskor knutna till BVC. Till exempel logopeder, dietister och psykologer och man har också idag på många håll ett bra samarbete med socialtjänsten.

Hälsoproblemen idag ser annorlunda ut än de gjorde när BVC-organisationen byggdes upp. Då bestod mycket av arbetet att förebygga undernäring och bekämpa infektionssjukdomar, en del av det arbetet finns förstås fortfarande som vaccinationer till exempel. Men hoten mot barns hälsa idag är snarare felnäring och övervikt än undernäring. Och olycksfall och psykiska problem är större bekymmer än infektionssjukdomar.

På de flesta BVC är man mån om att poängtera att en av BVC:s viktigaste uppgifter är att stötta och  stärka föräldrarna i deras roll och bidra med sina kunskaper för att ge trygghet. Vad är din erfarenhet av BVC? Hur ser det ut där du bor? Finns det samarbeten med socialtjänst eller Öppen förskola? Berätta gärna! Kommentera här på bloggen, på MAM Facebook eller maila till

 

Under september kommer vi att skriva om barn och sjukdomar. Ett kanske inte så upplyftande tema men något som alla föräldrar och barn går igenom då och då. En del av lindrigare art och andra tuffare.

Vi kommer att skriva om ”vanliga” sjukdomar och barn på sjukhus. Vi kikar på BVC:s hälsovårdsprogram och våra gästskribenter kommer förstås också att finnas med under september med sina roliga och kloka inlägg.

Har du något du vill att vi ska skriva om, du kanske har någon fråga du vill ha svar på eller har något du själv vill berätta? Hör av dig till mig här på MAMbloggen, på Facebook eller maila till .

 

Ja, ofta säger man just detta att leken är barnets arbete. Med det menar man nog att för barnet är det på allvar och något viktigt som måste göras men också att det är viktigt för barnets utveckling både fysiskt och mentalt.

Vad är då lek? Det kanske är en definitionsfråga men visst börjar leken väldigt tidigt, det pyttelilla barnet som upptäcker sina fingrar och snart börjar leka med allt de får tag i. Vartefter barnet växer utvecklas leken mer och mer och blir barnets sätt att träna sig för ”livet”. Barnet tar in intryck från omvärlden och bearbetar dessa i leken på olika sätt.

I vårt samhälle idag får vi kanske vara litet observanta på det ”brus” som våra barn utsätts för, TV, film, datorer mm. Mycket av det är bra men barn behöver också ha det lugnt och kanske till och med litet tråkigt ibland för att få tid att tänka, fantisera och leka helt fritt.

På förskolan har barnet alltid andra barn omkring sig, kompisar är viktigt för att träna det sociala samspelet. De lär sig samsas, dela med sig och förstå andra människors behov.

Man kan göra mycket till en lek, barnet gör det ofta helt naturligt och vi vuxna kan behöva hejda oss i vår stress och se det, leka med helt enkelt :) , vid tandborstning, blöjbyten, påklädning och promenader. Leken är för barnet något lustfullt, tänk så mycket roligare allt skulle bli om vi lekte litet mer!

En tanke slår mig, det svenska ordet kärLEK är ett väldigt bra ord på det vackraste som finns!

Vill du kommentera, ställa frågor eller berätta något? Gör det gärna här på bloggen, på MAM Facebook eller maila till mig på

 

Det kan vara otroligt jobbigt med alla infektioner när barnen är små, deras immunförsvar är inte fullt utvecklat och de första åren kan det verkligen kännas som att barnen är sjuka precis jämt.

När barnet börjat på förskolan utsätts det också för mer smittämnen. Har man precis klarat av inskolningen och det börjar flyta på kan man nästan räkna med att det kommer en liten infektion som ett brev på posten. Den lilla ungen får vara hemma några dagar och när det är dags att gå till förskolan igen kan det vara som att börja om med inskolningen. En tröst, om ändå klen, är att det blir bättre. Vartefter ökar barnets infektionsförsvar och blir sjuk alltmer sällan.

När är barnet så sjukt att det ska stanna hemma från förskolan då? Man brukar säga att det är barnets allmäntillstånd som avgör, samt hur smittsam den aktuella sjukdomen är förstås.  Men det är barnets behov och inte föräldrarnas eller personalens som är avgörande för om barnet ska vara hemma. Ett sjukt och hängigt barn bör få ha lugn och ro.

Med barnets allmäntillstånd menar man hur barnet äter, sover och orkar vara med i den dagliga verksamheten. Det är det som avgör om barnet kan gå till förskolan. Många gånger kan ett barn vara aktivt hemma men orkar fördenskull inte vara med i barngruppen. Barnet ska orka delta i de vardagliga aktiviteterna inom- och utomhus för att vara i förskoleverksamheten.

Om barnet haft en besvärlig sjukdom eller upprepade infektioner kan det behöva vara hemma någon dag extra efter det att det blivit friskt för att återhämta sig ordentligt. Lugn och ro hemma i början av en infektion kan också förkorta sjukdomstiden.

Många infektioner går inte att förebygga. Smittämnen kan finnas i barngruppen utan att någon för den skull blir sjuk. När någon insjuknar kan smittämnet därför redan ha spridits i gruppen. Vid många infektioner kan man därför inte begära att barnen helt säkert ska vara smittfria innan de kommer tillbaka till förskolan. En del barn blir ordentligt sjuka och mår dåligt av en infektion, medan andra barn inte alls blir speciellt påverkade. Vi kan återigen konstatera att barn är olika.

Visst kan det vara stressande för en som förälder att gång på gång ringa till jobbet och säga ”Tyvärr jag måste vabba … igen” Man känner dåligt samvete för jobbet och kollegorna när man är hemma och brottas med att inte lämna på dagis för tidigt. Det är då viktigt att tänka på att för det första är barnen det viktigaste och för det andra att den här ”sjuka perioden” går över!

Hur har du haft det med vabb-dagar, har dina barn varit sjuka ofta och hur har det fungerat med ditt jobb och kollegor? Berätta gärna här på bloggen, på MAM Facebook eller maila till mig på

 

Det har blivit dags för Melvin Storfot att göra entré på dagis, ja eller förskolan för de politiskt korrekta. I hela sitt liv har han storögt lyst upp när vi hämtat storebror på dagis. Nu får han äntligen göra honom sällskap.

Ett och ett halvt år ung har Melvin med all tydlighet visat sitt missnöje varje morgon som han skiljts från sin bror. Det har gjort ont i mig att de inte fått vara tillsammans, samtidigt som jag innerst inne vetat att den stunden av vapenvila är precis vad vi behövt i Familjen ABs rådande inbördeskrig. Genom att låta storebror få träffa sina kompisar på dagis, har lillebror fått chansen att få min odelade uppmärksamhet en stund. Och jag tror att jag ärligt kan titta honom i ögonen när han blir stor och säga att han (nästan) fått lika mycket uppmärksamhet som sin bror. Och i ärlighetens namn, har även denna slitna tvåbarnsmor njutit av ett litet andrum. Att bara ha ett barn har plötsligt känts som rena rama lyxen. Nästa som att åter åberopa lite egen tid. Tänk om jag hade haft vett att förstå det under den korta tid jag hann vara enbarnsförälder.

Familjen AB går in i ekorrhjulet
Att nu lämna båda barnen på dagis känns som en käftsmäll från verkligheten. Från det ekorrhjul som jag tagit en lång och välbehövlig paus ifrån. Att jag nu ska in i mallen igen. Den där familjen utökar sitt ordförråd med ord som ”livspussel” och ”minutjägare”. Den där veckorna rusar fram till fredagsmys i löjlig fart.

För själva inskolningen var jag inte alls blödig. Jag har hunnit samla på mig massvis med rutin, och i ärlighetens namn älskar Melvin sitt dagis. Han har sedan länge tröttnat på att bara hänga med sin gamla morsa. Vant och coolt promenerade han självsäkert rakt in på dagis och såg sig knappt om. Inskolning kändes överflödigt.

Modern vill börja jobba på dagiset
Inom mig blöder jag dock. Det känns fruktansvärt orättvist att personalen på mina barns dagis får spendera mer tid med dem än jag som faktiskt har avlat dem. Att de ska få möjligheten att få se flera av mina barns nya färdigheter före mig. Funderar på om jag själv ska börja jobba på dagiset? Eller vinna på Lotto så jag kan vara hemmafru på heltid? Sen kommer den oretuscherade sanningen från dagislivet ikapp mig. Den där personalen borde få guldmedaljer för sitt tålamod. Och den där magsjukor och löss är vardagsmat. Låt vabbdagarna börja.

Hälsningar
Energiska Ewa

Vår gästskribent Energiska Ewa skriver en gång i månaden här på MAM-bloggen. Läs gärna hennes tidigare krönikor! Så här  beskriver hon sig själv:

”Jag är ett avdankat fotbollsproffs och mamma till pseudotvillingarna Charlie Långarm (2 ½ år) och Melvin Storfot (1 år). Jag är så tondöv att jag är rädd för att sönerna kommer få bestående men av att höra mig skräna barnsånger. På www.energiskaewa.se följer ni oss genom våra vardagliga eskapader, stora som små. Opretentiöst, ärligt och fullt av nybörjarfel bjuder jag på krönikor och tips om livet som småbarnsförälder.”

 

När barnet börjar på förskolan eller hos en dagbarnvårdare får det liksom sin egen värld, från att som förälder ha varit ”allestädes närvarande” i barnets liv är nu barnet på egen hand tillsammans med andra människor.  Det är förstås utvecklande och stimulerande, barnet får många nya intryck och får lära sig att förhålla sig till både nya vuxna och barn. Det kan samtidigt vara litet läskigt för både barnet och föräldern med förändringen till det nya.

Barn mellan ett och två år tycker oftast om att vara tillsammans med andra barn även om de inte direkt leker med varandra så har de utbyte av att leka sida vid sida. De lär sig av att se varandra och utvecklar sina färdigheter att förstå samspel med andra.

Barnet utvecklas ju hela tiden och lär sig nya saker och det kan vara fascinerande att se hur vissa saker helt plötsligt fungerar när de har sett hur andra barn gör. Till exempel det vi pratat om tidigare när det gäller matstunden. Ett barn som matvägrat kan helt plötsligt få ett helt annat förhållningssätt till mat när de ser andra barn äta med glädje och börjar själva äta och pilla i sig den ena matbiten efter den andra.

Att lära sig att förhålla sig till andra barn, att dela med sig av leksaker och börja kommunicera är en viktig del i barnets utveckling. Jag tycker själv att jag tidigt såg hur mina barn drogs till vissa barn som de hade roligt med och att de inte kom överens med andra. Precis som vi alla har det sedan resten av livet! Det är också en viktig sak att lära sig tidigt att vi måste respektera och vara snälla mot varandra även om vi kanske inte riktigt trivs så jättebra med varandra.

Hur var det för er när er lilla ögonsten började på förskolan, hur fungerade det med andra barn? Hur fungerade det med de olika pedagogerna? Blev det någon favorit bland barn eller förskollärare? Kommentera gärna här på bloggen eller på MAM Facebook eller skriv till mig och berätta på

 

När allt flyter på och det är frid och fröjd med alla rutiner kring hämta, lämna, mat och sovstunder och det verkar som att allt är toppen kan det helt plötsligt som från ingenstans komma starka protester när man ska lämna sin lilla ögonsten på förskolan. Det är jättejobbigt och jag minns själv hur jag hörde gråten i mitt huvud långt efter att jag lämnat dagis (och gråten hade förstås tystnat någon minut efter att jag försvunnit).

Men vad gör man när det är jobbigt vid ”lämningen”? Jag frågade förskolepedagogen som svarade så här

”Det kommer som regel alltid någon period under barnets förskoletid när avskeden kan vara jobbiga, antingen under inskolningen eller senare. Det kan vara ett uttryck för separationsångest, men det kan även vara annat.

Jag tror att det viktigt att hela tiden ha en öppen dialog om barnet med pedagogerna på avdelningen och det blir extra viktigt under den perioden då avskeden blir jobbiga. Jag tycker också att det måste få vara ok att vara ledsen ibland, MEN man ska inte behöva vara ledsen hela dagen, där måste pedagogerna vara proffsiga och kunna balansera mellan att trösta barnet och få barnet på andra tankar och att låta barnet få ”sörja” en stund.

Det man kan försöka göra om man hamnar i en period när det är jobbigt är att påverka barnets vistelsetid, kortare dagar på förskolan kan göra skillnad. Ett tips under jobbiga avsked är att man som förälder kan lämna ”pant” till barnet, tex en handske, en mössa eller liknande. Ett annat tips är att ”ge den tid jag har” , har jag 7 min då stannar jag 7 min och sedan gör jag ETT avsked, det blir aldrig bra om man som vuxen velar. Att vara tydlig gör barnet tryggt.”

Vad har du för erfarenheter av att det kan vara svårt med ”dagisavsked”? Har du några bra tips på hur man underlättar det hela? Dela gärna med dig här på bloggen eller på MAM Facebook. Läs gärna också den tidigare intervjun med om Inskolning på förskolan!

 

Lite förvirrad första dagen på förskolan.

Idag publicerar vi ett gästinlägg av journalisten .

Det är världens alla sorgligaste filmscener, dovaste toner och gråtmilda stunder koncentrerade i ett enda ansikte. Hennes ögon som i mitt huvud tårögt ber mig att stanna kvar, bara en liten stund till. Det är första lämningen på förskolan.

Jag brukar ofta prata om den där stunden som den hittills värsta i mitt liv som förälder. Jag beskriver den som om det satt ett gummiband satt mellan mig och min dotter. Ett gummiband som vi långsamt byggt upp under flera månader av föräldraledighet. Och för varje steg jag tog från förskolegården kände jag bandet spänna åt hårdare och hårdare.

Väl ute på gården förväntade jag mig nästan att jag skulle tappa fotfästet, och gummibandet skulle slunga mig tillbaka till min dotter. Vilket så klart inte hände. Det var viktigt att jag inte gjorde det enda som kändes vettigt just då, det vill säga springa tillbaka och trösta henne. Som förskolepersonalen så tydligt poängterade: “om du visar att det är jobbigt att lämna henne kommer hon också tolka det som jobbigt”.

Något som kändes lättare i teorin än i praktiken. Men för varje lämning därefter gick det lite bättre. Efter ett tag tog det bara någon minut innan intresset för vad alla de andra barnen gjorde hade tagit över. Och tillslut, utan att man själv var riktigt med på det, skuttade hon glatt in genom förskolans grindar. Förväntansfull över att få träffa alla sina kompisar igen.

Nu för tiden ser jag inte bara förskolan som en nödvändighet för att kunna sköta mitt jobb, utan också som en oumbärlig del av min dotters liv. Det är där hon får inspiration och erfarenheter som vi som föräldrar aldrig hade kunnat ge henne. Hon har skapat sitt första egna sociala liv, fritt från de förutsättningar vi som föräldrar hade kunnat ge henne.

Dessutom, är inte den känslomässiga separationen vid inskolningen något vi går igenom gång på gång under vårt barns liv? Är det inte förskola, så är det att sluta sova med föräldrarna, klara att gå upp för trappor själv eller inte bli buren som en bebis. Eller för den delen att bli tonåring och tillslut flytta hemifrån. Separationen kanske inte alltid är lika tydlig som den mellan föräldraledighet och förskola, men de små stegen är en nödvändig del i utvecklingen av relationen mellan föräldrar och barn.

Och varje litet steg skapar även en spännande och mångfacetterad människa som man aldrig slutar förundras över. För vet ni? Förskolan hjälper min dotter att förstå vad det är att vara en social varelse, att bry sig om andra och att det är viktigt att vara snäll. Och det är värt alla de där smärtsamma första lämningarna.

 

Switch to our mobile site